Eldens och de iskalla glassarnas rike

- ett episkt pojkäventyr i Västmanland

Om du tycker om djupa skogar, att göra upp eld, bada i sjöar, bo på landet och spännande historia så är Västmanland ett tips inför din nästa resa. Den nederländske författaren Marco Barneveld tog med sig sina tre söner på ett äventyr till den här spännande delen av Sverige och de upptäckte varför området kan betraktas som ”vaggan” för Nederländernas guldålder.

 

Text och bild: Marco Barneveld

 

Marco och hans tre söner står bakom en glödande eld

 

Kolet lyser glödande rött. Vi har på oss tjocka handskar och håller en tunn järnstav ovanför eldens nästan vita lågor. Bhodin (nio år) sträcker ut armen mot elden. “Oj, det är supervarmt, pappa!”. Det har han alldeles rätt i. Varje gång jag kommer lite för nära elden så sveds håren på armen. “Nu kan ni ta ut dem”, säger Jussi Hynynen, smeden som lär oss hur man smider järn på gammalt vis. “Järnet glöder orange och nu är det lätt att smida.” Bhodin, Bosse (7), Owen (13) och jag (Marco, 45) drar ur järnstängerna ur elden. Vi slår om och om igen på änden på staven med en hammare. Smällarna mot metallen är dova, gnistorna yr och så småningom har vi format en spets. “Sluta smida järnet när det inte lyser orange längre”, insisterar Jussi. “Om man har för låg temperatur när man smider så bygger man upp spänningar i metallen. Sedan, när järnet blir hårt, t.ex. när det doppas i kallt vatten, så kan det spricka eller rent av gå i stycken. Lägg bara tillbaka järnet i elden tills det glöder orange igen och fortsätt sedan att smida.”

 

En av Marcos söner smider

 

Vi befinner oss i smedjan i Jussis trädgård ungefär fem kilometer från Kungsör i de södra delarna av Västmanland, ungefär en och en halv timmes bilväg från Stockholm. Jag valde den här delen av Sverige eftersom det är den allra bästa platsen för den ultimata pojksemestern och det är precis det som jag och mina söner är ute på. Topparna på de omgivande barr- och lövträden rör sig sakta i vinden. Solen varma strålar lyser på Jussis traditionella röda stuga. Det är verkligen en idyllisk plats.

 

Bergslagen

Hela Västmanland är en verkligt vacker del av Sverige. Landskapet är täckt av skog och här och där skymtar röda stugor som liknar Jussis hus. För hundra år sedan såg det helt annorlunda ut. På den tiden var landskapet i Västmanland närmast månliknande med gott om bolmande skorstenar där träden gick upp i rök. Det är därför logiskt att lära sig att smida järn i Västmanland, eftersom regionen en gång utgjorde själva hjärtat i Bergslagen. Eftersom det fanns så många gruvor gällde olika lagar för att förhindra konflikter mellan lantbrukare och gruvägare. Här lydde man fortfarande under ”bergens lag”, vilket förstås blev till Bergslagen.

 

Här började man med gruvdrift någon gång på 900-talet. I dagens Bergslagen är bara sju gruvor fortfarande i drift, men förr fanns flera tusen. Man bröt främst järn, mangan, koppar, silver, bly och zink, men också kobolt, nickel, guld, selen, vismut, antimon, cerium, molybden, volfram och kvicksilver. Marken var, och är, fylld av rikedomar.

 

Vanligast var dock järn. Och vad behöver man för att bryta järn? Åar och älvar för att alstra energi, malmfyndigheter i marken och vida skogar för att hålla masugnarna brinnande. Västmanland har allt detta – i överflöd.

 

Den holländska guldåldern 

Under 1600-talet började ägarna av de stora egendomarna i Bergslagen att bygga upp tackjärnsgjuterier. Den organiserade invandringen av smältare från Tyskland och Vallonien bidrog till att utveckla den svenska järnindustrin. Järn såldes av köpmän i hela Europa och vilka var de främsta köpmännen i Europa på den tiden? Holländarna förstås.  

 

Man kan t.o.m. säga att den holländska guldåldern har sitt ursprung i den här delen av världen, eftersom några av Nederländernas rikaste familjer gjorde stora investeringar i den svenska järnhanteringen under den här gyllene perioden. Järnet användes till många olika saker, men främst till vapen: kanoner, handeldvapen, svärd, dolkar, spjut och hillebarder. Med vapen följer förstås makt och enligt en historiker var de holländska och brittiska handelskompaniernas kolonisering av Asien och Amerika endast möjlig tack vare en handfull svenska kanontillverkare.

 

Kanonerna såldes i Amsterdam där det holländska Ostindiska kompaniet köpte enorma mängder för att kunna plundra sig fram världen över. De lyckades tämligen väl tack vara den obändiga kraft som det västmanländska järnet ingöt i kanonerna.

 

Sveriges konung 

Majestätiska Färna Herrgård tronar ståtligt inne i Skinnskattebergs skogar. Idag är den här kvarlevan från järnbrytningen, med tillhörande byggnader, ett smått sagolikt och mycket elegant hotell där de klassiskt inredda rummen genomsyras av gångna tiders rikedom och överflöd, men i nutida tappning. Det är här Sveriges konung bor under jaktsäsongen när han inte är ute på ett älgpass. “Pappa, du måste smaka”, ropar Bosse och räcker mig sin flaska rabarberlemonad. Den är otroligt god. “Den är gjord på rabarber som växer här på våra ägor”, berättar kyparen på Färna Herrgårds restaurang. “Vi gör egen rabarberglass också”, fortsätter han, vilket förstås följs av en trestämmig önskan: “Pappa, kan vi få glass?”

 

Marcos söner springer framför Färna Herrgård

 

En liten stund senare ser vi oss om i hotellets omgivningar. Förutom de stora landen med rabarber lockar skogen med hallon, smultron, blåbär och söta körsbär. En gång i tiden låg rikedomen dold i marken, men idag är naturens rikedomar inom räckhåll för alla. Högt ovan oss svävar en fiskgjuse och sommarsolen får sjön att glittra i silver bakom Färna Herrgård. Syrsorna inleder sin serenad. Ute på ett fält hittar vi snart ett mausoleum där en av egendomens tidigare ägare vilar. Själva mausoleumet är passande dekorerat med slaggsten i turkos och blått. Slaggen är en biprodukt från järnframställningen och det är inte den enda ledtråden till Färna Herrgårds järnframställningsarv. Tvärs över egendomen löper en lång träränna, som är flera hundra meter lång. Vatten flyter genom rännan från en sjö till en annan och genererar ungefär 500 kilowatts energi på sin väg, vilket räcker till 500 hem. Färna Herrgård hämtar elkraft härifrån och resten säljs till ett energibolag. Rännan har funnits här sedan början på förra århundradet, när fabrikerna behövde energi, och är fortfarande i bruk. Det är verkligen en överraskande skatt.

 

En av Marcos söner som sitter i ett körsbärsträd

 

Den perfekta gården 

Skogslandskapet i Västmanland är också som en hemlig skattkammare. Vi sitter i ett släp bakom Per Barrsäters Volvotraktor. Per driver Fallängetorp tillsammans med sin familj. Det är den perfekta gården med gott om åkrar och mark. Här kan man bo, sysselsätta sig med utomhusaktiviteter och delta i bondgårdens dagliga arbete, vilket grabbarna tycker är fantastiskt spännande. Vi vandrar genom den täta skogen. Plötsligt kommer vi fram till en stor glänta med sparsam vegetation och ett fåtal träd. “Har det brunnit här?”, frågar jag Per. “Inte alls”, säger han och skrattar. “Vi avverkade det här området förra året. Det är nödvändigt för att hålla skogen frisk och det fungerar också som en liten sidoinkomst.” Men varför har ni lämnat kvar ett par stora träd? “Vi har lämnat kvar dem med flit. De ser till att skogen växer upp naturligt igen.” Man lär sig något nytt varje dag.

 

En traktor med två personer och massa får i bakgrunden

 

Träkolstillverkning 

Nästa dag byter vi bondgården mot Kolarbyn Eco-Lodge, som är rena paradiset för barn som vill vara ett med naturen. “Är det verkligen här vi ska sova!?”, utbrister Owen och pekar mot ett slags hydda, vilket är precis vad de här kolarkojorna är. Några träplankor bestrukna med tjära som har täckts med jord där växtligheten kan slå rot. Det är ett mycket effektivt sätt att hålla kyla och regn ute. Det finns en liten eldstad därinne och dessutom två bäddar täckta av lager av mjuka fårskinn. Mer ombonat kan det knappast bli. Det är precis vad kolarna behövde för det var inget alternativ att bege sig därifrån.

 

En av Marcos söner dricker vatten ur en skopa på huk framför en källa

 

Enorma mängder kol slukades av den storskaliga järnindustrin och kolarna kämpade för att klara den stora efterfrågan. I mitten av den öppna ytan man möts av när man kommer till Kolarbyn står en rejäl stapel trädstammar lutade mot varandra. Det är råmaterialet som behövs för att göra kol. “De täckte träet med torv och jord”, förklarar Malin Bruce, som äger Kolarbyn. “Träet eldas sedan uppifrån och ner med hjälp av en brasa i mitten. Det är viktigt att låta träet förkolna mycket långsamt och det får absolut inte brinna”, säger Malin. ”Det är anledningen till att kolarna bodde nära de pyrande brasorna. De kunde inte lämna sitt arbete så de byggde sådana här kojor och bodde ute i skogen under kolarsäsongen.”

 

I Kolarbyn bor du på samma villkor som de som levde här för hundra år sedan gjorde. Ingen elektricitet, inget rinnande vatten (förutom vattnet i ån, förstås!) och maten lagar man över en eld som man gör upp själv. Man diskar i ån och vatten hämtas från brunnen. Toaletten är ett dass av trä en bit ut i skogen. Du gör det du behöver i ett hål och strör sedan över lite jord för att ta udden av doften och för att sätta fart på komposteringsprocessen. Jag har övernattat i många miljömärkta boenden, men det här är en eco-lodge i sin allra renaste form.

 

En närbild på en kopp gjord av näver fylld med hett vatten och små grankvistar

 

Kolarbyns flytande bastu är sann lyx. “Ska jag lägga på ett vedträ till?” undrar Owen. Termometern visar 110 °C och sönernas pannor är redan röda av värmen. Vi tävlar om vem som står ut längst i hettan. Jag öser på ännu en generös skopa vatten på bastuaggregatets kol. “Aaargh”, vrålar Owen och Bhodin, som båda kastar sig ut från bastun och dyker ner i det uppfriskande vattnet. “Jag vann!”, triumferar Bosse.

 

En av Marcos söner på en klipphäll vid en sjö

 

Glass 

Järnföremålet som är resultatet av vårt arbete i smedjan ser inte alls ut som det råmaterial vi hade när vi började. Genom en ständig process av upphettning, smide, upphettning och mer smide, har staven nu förvandlats till en krok. Vi värmer den tills den är rödglödgad ännu en gång. “Sänk ner den i vattnet i ett svep nu”, säger Jussi. “Det härdar järnet.” Pojkarnas ansikten lyser varmt i skenet av de glödande kolen. Svettdroppar kryper nedför pannorna. “Pappa, kan vi få en till glass snart?” Självklart.